"Hemligheten"- Del 12

Del 12

En dag senare, ringde de från fängelset. Jag visste att något var fel, jag kände det på mig.


- Ja, det är Emily.

- Hej, är det du som är Emily Nordén?

- Ja det stämmer.

- Din fd pojkvän sitter anhållen här hos oss, men det har hänt en sak. Skulle du kunna komma hit till stationen?

- Vad är det som har hänt?

- Jag kan inte ta det på telefon, vi tar det här. Jag skickar en bil till dig så du slipper gå.

- Jaha okej.


Väl framme på stationen blev jag inledd av ytterligare en polis, till ett litet och trångt rum med ett fönster blev jag inledd och där satt en kvinna, samma kvinna som jag pratade med i telefonen.


- Hej, mitt namn är Sara.

- Hej, Emily, sa jag och sträckte fram handen.

- Ja, det är väl lika bra att börja direkt. Det är så att det har hänt en sak med Jesper.

- Vadå, frågade jag lite nervöst.

- Jesper avled inatt, sa Sara med väldigt ledsen röst.


Jag satt bara och stirrade på henne. Även om han gjort allt möjligt med mig kom det som en chock. Jag fick inte fram ett ljud hur mycket jag än försökte.


- Jag förstår om det kom plötsligt, men jag är hemskt ledsen, sa Sara samtidigt som hon tog tag i mina händer på bordet.

Efter en stund fick jag fram i alla fall en fråga till henne:

- Hur kunde han dö?

- Han tog livet av sig, han hade hängt sig i sin cell. Men jag tycker inte du ska höra det. Du har gått igenom mycket redan.

I polisbilen hem satt jag bara och tänkte på Jesper. Min första riktiga kärlek är död. Men jag kommer alltid minnas han som en misshandlare i första hand och inte allt det goda som fanns i honom innan han misshandlade mig. Efter allt som hade hänt i Malmö ville jag verkligen inte vara kvar, jag ville hem till Stockholm där mina föräldrar bodde. Jag satte upp min lägenhet till salu och fick ett bra pris. Beställde flyttfirma som kom någon vecka efter och tog allt som Jesper inte slagit sönder. Jag hittade en liten lägenhet som var alldeles perfekt för mig. Nu skulle mitt liv starta. Nu ska jag satsa 100 % på teatern, utan någon pojkvän.

Nya möjligheter, ny start på livet.



"Hemligheten"- Del 11

Del 11

Två poliser bar ut honom och en stannade kvar och pratade med mig.


- Hur gick detta till, sa polisen.

- Jag vet inte, jag vaknade av att någon höll på i brevlådan. Jag trodde det var en brevbärare och öppnade utan att titta i titthålet.

- Han gjorde inget med dig väl, sa polisen.

- Nej han brydde sig inte om mig. Jag sprang in i klädkammaren och han in i vardagsrummet och slog sönder allt.

- Ja jag ser det, sa polisen samtidigt som han tittade ut mot vardagsrummet.

- Han fick hem ett brev idag om anmälan du gjort mot honom, jag tror det var därför han reagerade som han gjorde, sa polisen.

- Okej, men varför gjorde han inte något mot mig då?

- Det vet inte jag, men han tyckte kanske att han gjort tillräckligt mot dig. Lite känslor kanske han har kvar.


Senare på kvällen fick jag ett samtal av polisen som precis hade haft ett förhör med Jesper. Han hade, precis som polisen sa, läst anmälan han fått av mig och blev upprörd av det. Han ville inte döda mig, vilket han hade gjort om han hade slått med basebollträet, sa han. Dom kommer nu hålla han tills det blir rättegång, så jag slipper vara rädd numera. En stor lättnad föll till botten när jag fick reda på att han var fast, och inte smög omkring runt mitt hus, som polisen sa att han erkänt.


"Hemligheten"- Del 10

Del 10

Jag gick runt i lägenhet och funderade, jag hade ingen i Malmö som jag kunde åka till, mer än mina klasskamrater som jag knappt kände och ångesten började komma. Till slut lugnade jag i alla fall ner mig, och satte mig ner i den lilla gråa skinnsoffan och tittade på "Ordjakten" på tv. Efter dagens alla händelser somnade jag där på soffan. Jag låg där i soffan och kallsvettades, kände som jag var på väg bort mot andra sidan. Jag kände svettdropparna kommandes över ryggen och pannan. Jag drömde att jag var fånge i min lägenhet och att någon bröt sig in i min lägenhet. Jag vaknade med ett ryck och kände mig i pannan och hela luggen var blöt. Plötsligt hörde jag något ljud från hallen, slängde ifrån mig filten som hade gjort mig varm. Jag började lyssna extra noga vad det var som lät. Det lät ungefär som någon höll på i brevlådan. Jag gick mot dörren och såg att brevlådan stod öppen, och att någon höll på utanför, trodde med en gång att det var brevbäraren. Jag öppnade dörren utan att titta i titthålet. Jag kände motstånd när jag öppnade dörren, men fortsatte ändå. När dörren var halvt öppen fick jag syn på det jag aldrig trodde jag skulle se igen. Hjärtat slog extra slag och jag stod bara stilla och tittade. Kände en tomhet i hela kroppen och en stor klump satte sig i halsen. Öga mot öga stod jag och tittade in i Jespers ögon. Så fort jag satte blicken i hans äckliga och fula ögon, som jag en gång blivit så svag av, sprang jag bakåt. Jag har nog inte varit så rädd sen när jag låg på golvet och kände sparkarna mot min mage. Jag backade med stora steg samtidigt som jag tittade på honom. Jag backade så snabbt att jag föll in i min klädkammare som stod öppen. Jag föll, föll ner mot mattan och såg Jesper kommande springandes mot mig med ett basebollträ. Jag knep ihop ögonen så mycket jag kunde, och förberedde kroppen på slag. Jag hörde hans steg komma längre och längre bort och öppnade försiktigt ögonen. Samtidigt som jag sakta reste mig upp hörde jag hur något föll i golvet och hela vardagsrummet förvandlas under några sekunder till glaskross. Jag kikade försiktigt in i vardagsrummet, där stod han med basebollträet och slog sönder precis alla möbler. Jag blev så rädd att jag backade tillbaka till klädkammaren, men plötsligt kom jag på att jag skulle ringa till vakten, så fort något hände. Jag smög ut i hallen igen, bara några få steg sen hade jag mobilen i handen. Jag slog snabbt numret och efter två signaler hörde jag en röst på andra sidan. Med en lätt viskande röst sa jag:


- Jag behöver hjälp. Jesper är i mitt hem.


Vakten i andra sidan av luren var redan på väg till mig innan vi hann avsluta vårt samtal. Fem minuter senare, och Jesper var fortfarande kvar. Några sekunder senare såg jag dörren ryckas upp och tre poliser kom inspringandes. Jag reste mig sakta upp och gick ut och tittade på när dom brottade ner honom. Samtidigt som jag stod och tittade på honom, tittade han in i mina ögon med tårfyllda ögon. Som om jag skulle tycka synd om honom? Jag njöt bara när dom nästan bar ut honom.


"Hemligheten" - Del 9

Del 9

Efter tre veckor på sjukhuset, fick jag äntligen bli utskriven. Polisen hade kommit med jämna mellanrum för att informera mig om hur det blev efter sjukhuset och om dom hade hittat Jesper, men det hade dom tyvärr inte. Polisen sa till mig att dom kommer ha spanare utanför min lägenhet för att undvika att Jesper kommer dit.


En vacker solig dag, fick jag en taxi till sjukhuset som skulle ta mig hem.

Varje dag hade jag kontakt med spanarna utanför, för att dom skulle hålla koll på mig och om dom sett Jesper. En dag fick jag ett samtal av en av spanarna i bilen utanför:


- Ja, det är Emily.

- Hej, det är Stefan från spaningsbilen.

- Ja, hej, sa jag.

- Det är så att det har blivit kris här. Alla enheter är tvungna att åka till ett stort larm på Triangeln, för det har varit ett stort rån där. Vi är alltså tvungna att åka dit, alla vakter och poliser.

- Okej, sa jag förvånat.

- Ja, tyvärr. Men jag ska ge dig ett telefonnummer som du ska ringa så fort du känner obehag av något.

- Ja, vänta lite. Ska bara hämta papper och penna.

- Jadå, sa Stefan.

- Nu.

- 0708800998. Det ska du ringa så fort du känner dig osäker. Ring hellre i onödan än inget alls.

- Okej.

- Det är bra, Emily. Ha det så bra så hörs vi senare. Jag kommer tillbaka så snabbt jag kan, sa Stefan.

- Ja, men det är bra, sa jag.

- Hejdå.

- Hejdå.


"Hemligheten"- Del 8

Del 8

Nästa morgon, dagen efter jag blev inlagd kom det in en polisman till mig.

Han tog pallen som stod lite längre bort från sängen och satte sig bredvid mig

och sa:


- Hej Emily, Jag heter Mats och kommer från Malmöpolisen. Jag har pratat

med läkarna här på sjukhuset angående dina skador. Är det verkligen säkert

du föll i ditt hem?

- Ja, varför skulle jag ljuga om det?, sa jag med darrande röst.

- För att dina skador på revbenen är lite för grova för att du skulle falla. Du

har inte blivit slagen?

- Ehm, nej..,sa jag och tittade bort från honom.

- Okej, om det är något du vill berätta är det bara att ringa mig på detta

numret, sa Mats samtidigt som han tittade ner på sitt visitkort som han gav

mig.


Några dagar senare när jag låg och läste en tidning kom det in en sjuksköterska med en vacker blombukett och sa:


- Denna kom precis med en blomsterfirma.

- Jaså, vad kul, sa jag med ett leende. Vem är det ifrån?

- Jag vet inte riktigt, men det finns ett kuvert här, sa sjuksköterskan samtidigt som hon tittade på det vita lilla kuvertet.


Jag tog emot buketten och stack ner näsan i dom stora röda rosorna och drog in en härlig blomsterlukt. Jag öppnade sedan kuvertet och läste på framsidan "Till Emily från en hemlig beundrare". Jag fick sedan fram ett litet vitt kort med texten "Tänker på dig" på framsidan. Jag öppnade kortet och såg texten, "Kontakta polisen och du dör../J". Jag stod bara och stirrade på meningen. Jag kände paniken komma över mig och började andas väldigt tungt. Jag kände svettdropparna komma rinnandes nerför min rygg och panna. Jag sträckte fram pekfingret och nådde precis fram till den lilla röda knappen för att få hjälp. Jag hörde en signal gå igång i korridoren utanför och sjuksköterskan var snabbt vid min säng där jag stod böjd över sängen och försökte andas. Sjuksköterskan hjälpte mig ner i sängen och frågade vad som hade hänt. Jag visade henne kortet och la mig till rätta i sängen. Hon förstod såklart inte direkt vad det handlade om, men när jag hade lugnat mig lite berättade jag för henne. Hon sa att hon skulle ringa polisen och någon timme senare kom en polis dit. Jag var fortfarande i chock och satt bara och stirrade in i den vita väggen.


- Berätta nu allt för mig, Emily, sa polismannen Mats.

- Jag blev misshandlad, sa jag samtidigt som en klump satte sig i halsen.

- Då var det så jag trodde hela tiden. Berätta för mig, sa Mats.

- Jag fick hem en kartong med hans papper från sitt fd arbete, jag öppnade och kollade vad det var och där fanns en dom mot honom om att han hade misshandlad sin fd flickvän. Sen kom han hem och fick syn på mig, och började slå och sparka.

- Varför berättade du inte det direkt?

- Jag vågade inte göra någon anmälan innan. Han är livsfarlig.

- Det ska du inte vara rädd för, jag tar med mig din info och gör en anmälan. Jag kommer även fixa skydd för dig, både utanför rummet och när du skrivs ut.


Det var väldigt skönt att höra att jag kommer ha skydd. Nu kan jag göra anmälan mot honom, så jag slipper träffa honom mer och vara rädd.


"Hemligheten"-Del 7

Del 7

Efter bara några sekunder efter hör jag en kvinnlig röst som säger:


- SOS, vad har hänt?

- Jag har skadat mig.

- Vad heter du, frågade kvinnan i andra sidan av luren.

- Emily Nordén.

- Var är du skadad?

- I mina revben, jag har väldigt svårt för att andas.

- Hur kunde du skada dig?

- Jag.. Jag, halkade i min lägenhet, sa jag lite nervöst.

- Okej, tror du du har brutit dom?

- Ja jag tror det, det gör väldigt ont.

- Okej, var befinner du dig nu?

- Drottninggatan 10c.

- Dom är på väg nu, kan jag få ditt telefonnummer i fall vi behöver nå dig

igen?

- Ja, 0709157790.


Jag var tvungen att kämpa för att få luft medans kvinnan i telefonen pratade.

Revbenen gjorde ju så ont.


- Tack ska du ha, Emily. Ambulans redan på väg till dig. Kan du sätta dig ner

och vila så du inte anstränger dina revben och lungor så kommer dom så

snabbt dom bara kan, sa kvinnan i telefonen.

- Ja jag sitter redan ner.

- Det är bra, dom är på väg.


Efter bara några minuter i den gråa skinnsoffan började jag höra sirener lite

längre bort och till slut kom dom upp till min lägenhet.


Ambulansmannen kontrollerade mina revben, och kunde snabbt

konstaterade att jag var tvungen att åka in till sjukhuset. Jag blev inlagd på

sjukhuset några dagar. Väl på sjukhuset fick jag reda på att han sparkat

sönder två av mina revben, och jag hade en lätt hjärnskakning av när jag föll

mot golvet. Men jag vågade inte berätta min sanning, inte än...


"Hemligheten"-Del 6

Del 6

Jag kastade ifrån mig mappen med papperna och kände tårarna fyllas i

ögonen. Jag hörde steg i trappan. 1 trappa, 2 trappor och snart här.

Jag skyndade mig snabbt upp från det kalla stengolvet golvet och tog tag i

mappen med alla papper i, ville ju vara säker på att det inte var Jesper som

kom hem nu. Jag som varit klumpig i hela mitt liv snubblade över mina

alldeles för långa pyjamasbyxor och mappen flög bara rakt ur mina händer,

och landar framför två långa ben med ett par svarta skor på fötterna. Min blick

går snabbt upp mot ansiktet, och där står JESPER! Hans blick är kall och

tom. Aldrig i hela mitt liv har jag sett aggressivitet så starkt i någons ansikte.

Mappen låg öppen och alla papper låg runt hans ben. Jag reste mig upp

så snabbt jag kunde och sa direkt:


- Jag kan förklara allt, det var inte meningen att jag skulle..


Mer hinner jag inte säga innan jag känner ett starkt slag mot min kind och jag

faller omkull. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag känner hur hela kinden

bultar. Samtidigt som jag tar på min kind tittar jag upp mot Jesper, ser hans

kropp ta kraft i slowmotion, hans högra ben går bakåt och hela hans kropp

vrids. Hans ansikte förvrängs från att vara ett sött ansikte till ett aggressivt

och svetten sprutar av honom. Hans ben träffar min mage och jag känner hur

hela magen krampar ihop. Jag känner blodsmaken kommandes i munnen

och jag försöker andas trots smärtan. Jag ligger där på det kalla stengolvet

och ser Jesper stå lutad över mig. Jag öppnar försiktigt ögonen och hans

pupiller är stora som klot. Till slut slutar han äntligen att slå och sparka mig.

Han springer ut från vardagsrummet och ut till hallen där han smäller igen

dörren.


Jag går sakta ut till hallen utan att knappt kunna andas ordentligt pga. mina

revben. På den smala lilla byrån som står i hallen ligger min mobil, med

skakiga händer och sår på händerna försöker jag slå 112. Kommer fram till

en röst som säger:


"Du kopplas snart fram till larmcentralen."


"Hemligheten"-Del 5

Del 5

Samma vecka som vi började i skolan, var jag hemma och var sjuk. Den

hemska förkylningen hade kommit över mig. När jag låg där i min ensamhet

med näsdukar och nyponsoppa ringde det plötsligt på dörren. Jag smög mig

fram till dörren och tittade, det kanske bara var Jesper som hade glömt sina

nycklar? Men utanför dörren såg jag en kille som höll en stor kartong. Det

måste ju vara något viktigt, tänkte jag. Vred om låset och öppnade försiktigt

och sa:


- Hej.

- Hej, jag kommer från en Malmös privat budfirma , jag undrar om det finns

någon Jesper Palmström i detta hemmet?

- Ja, fast han är i skolan, kan jag hälsa något, sa jag.

- Detta är till honom, sa han samtidigt som han tittade på kartongen.

- Vad är det, sa jag.

- Det är papper, pärmar och lite annat från hans förra arbete, sa budkillen.


Vadå förra arbete, tänkte jag. Han har väl inte jobbat, han började ju direkt

med teaterhögskolan, precis som jag. Var det kanske från något extra jobb?

Jag tog i alla fall emot kartongen och stängde dörren. Vågar jag öppna och se

vad det är? Det är ju trots allt hans kartong, och det kanske är privat.


Det kröp i fingrarna på mig och efter någon timme kunde jag inte hålla mig

längre. Jag klippte upp tejpen så försiktigt jag kunde så han inte skulle märka

något. Överst låg 2 pärmar som där bara satt två lösa papper i. När jag kom

längre och längre ner fick jag syn på en svart mapp med en massa papper i.

Jag öppnade den och fick syn på ett papper längst fram där det stod med

stora bokstäver "Jesper Palmström". Jag bläddrade vidare i den stora bunten

med papper och fick syn på ett papper med en massa text:


" Jesper Palmström 880315-8076 blev den 20 december 2007 dömd för

misshandel på sin dåvarande flickvän. Han ska nu under ett halvårs tid ha

prövningstid i sitt hem för den åtalelsen av personliga skäl."


"Hemligheten"-Del 4

Del 4

Det var söndag nästa morgon och vi skulle upp till skolan imorgon, jag

försökte säga lite snällt till honom att det nog var dags för honom att gå, men

han förstod nog inte riktigt vad jag menade. Men efter vi hade ätit middag och

röjt undan allt, fick jag säga till honom precis innan han skulle sätta sig till

rätta i den gråa soffan igen att det nog var bäst för honom att gå.


Nu stod vi där i min dörröppning, han med sin bruna skinnjacka och jag i min

söndagsklädsel, mjukiskläder topp till tå. Jag märkte på honom att han hade

svårt för att gå när jag stod där öga mot öga med honom, hans blåa stora

ögon och långa ögonfransar. Han var ju så fin, men vågar jag släppa in

honom i mitt liv?


- Ja jag får väl gå nu, antar jag, sa Jesper.

- Ja det är nog bäst. Jag måste verkligen plugga och vila, sa jag och försökte

se lite mer trött ut än vad jag egentligen var.

- Tack för en underbar helg. Jag har så roligt när jag är med dig, sa Jesper.

- Tack själv, jag har verkligen haft jättetrevligt, det får vi göra om snart, sa jag

med ett leende på läpparna.


Efter en lång kram säger han plötsligt:


- Blunda!

- Vadå? Varför det, sa jag lite förvirrad.

- Jo gör det bara, sa Jesper.


Jag gjorde såklart vad jag blev tillsagd och plötsligt kände jag något varmt,

vått och underbart på mina läppar. Hans fylliga läppar mötte mina och där

stod vi i min dörr och kysstes. Jag var kär..i Jesper. Bara några veckor senare

flyttade vi tillsammans, han gjorde snabbt en adressändring, innan jag ens

hann se hans lägenhet men vi ville verkligen leva tillsammans.


"Hemligheten"-Del 3

Del 3

Snart var det dags för vår uppspelning och såklart var jag riktigt nervös, men jag hade ställt in mig själv på att jag skulle klara det. Efter uppspelningen fick vi oerhört mycket applåder och jag var riktigt stolt över mig själv och även över Jesper. För att fira vår lilla "vinst" frågade jag honom om han ville följa med ut på krogen och ta ett glas rött. Efter några timmar av prat började jag så smått att avrunda vårt samtalsämne. Men han hade väldigt svårt för att avsluta saker.


- Jag måste tyvärr gå nu, jag har verkligen haft jättetrevligt men klockan börjar bli mycket, sa jag.

- Kan du inte stanna lite till, sa Jesper med hes röst.

- Nej tyvärr, jag måste hem för jag har ärende att göra imorgon i stan.

- Okej, men ska jag följa dig en bit så du slipper gå själv? Klockan är ändå ganska mycket, sa Jesper.

- Ja, hemskt gärna.


Efter nästan 30 minuters promenad började jag sakta men säkert se min lägenhet. Jag pekade mot den och sa:


- Där uppe bor jag om du vill komma över någon gång.

- Tack, det ska jag komma ihåg, sa Jesper med ett stort leende.

- Du behöver inte följa mig mer nu, du har en bra bit att gå själv, sa jag.

- Okej, men tack så hemskt mycket för en trevlig kväll, och jag hoppas vår uppspelning blir lika bra nästa gång, sa Jesper.

- Ja, det hoppas jag med. Vi ses på måndag.


Samtidigt som jag började runda av det ytterligare en gång, tog han plötsligt tag i mig och kramade mig. Länge och hårt. Den stunden trodde jag aldrig skulle komma. Hela min kropp blev varm och jag blev jätteglad.


- Tack, sa jag försiktigt.

- Du behöver inte tacka, det är jag som ska tacka för allt.


Efter det skiljdes vi åt och jag gick upp till min lägenhet. Precis när jag skulle släcka sista lampan i lägenheten ringde det på dörren. Jag gick mot dörren försiktigt med små steg, vred bort skyddet för titthålet och fick syn på Jesper! Vad gör han här nu? Vi sa ju nyss hejdå och här står jag i min pyjamas. Han vet ju om att jag var hemma så jag var tvungen att öppna dörren.


- Hej, sa Jesper.

- Hej igen, sa jag.

- Förlåt att jag stör igen, men skulle jag kunna sova över hos dig? Det är så ensamt hemma hos mig, sa Jesper.

- Ehm, ja eller vadå? Var bor du då, sa jag lite nervöst.

- Jag bor på Storgatan, så det är en bit härifrån, sa Jesper.

- Okej, men självklart. Kom in! sa jag.


Timmarna gick och vi satt fortfarande i min soffa, och det hade vi gjort sen

han kom hit. Han öppnade verkligen sig inför mig, berättade om sin hemska

uppväxt med sin pappa som bara drack och hans mamma som inte brydde

sig om honom.


- Varför brydde inte din mamma om dig? Du var ju bara liten, sa jag.

- Jag vet faktiskt inte, den frågan har jag ställt mig många gånger, men till slut

orkade hon väl inte ta hand om både mig och pappa, sa Jesper.

- Hur slutade det med din pappa då? Lever han idag, frågade jag.

- Jag vet inte, jag har ingen kontakt med varken mamma eller pappa. När jag

var 18 flyttade jag hemifrån, lämnade staden och hörde aldrig från dom mer.

Min bror hörde jag inte heller från. Skulle faktiskt vara kul och vet vad som

hände med dom, nu när jag tänker efter, sa Jesper.


Efter mycket prat somnade vi till slut i vars en ände av soffan.


"Hemligheten"- Del 2

Del 2

På dagen D var jag riktigt nervös, men jag fick kontakt med en tjej som hette Malin och en kille som hette Jesper som var jättetrevliga. Malin var 22 år och Jesper 21 år. På morgonen när jag kom in i klassrummet, var det bara en plats kvar och den var till mig, och den var mellan Malin och Jesper. Jag frågade försiktigt:


- Hej, är det ledigt här?

- Absolut, sa Malin.

- Sitt ner, sa Jesper.


Några dagar senare när jag satt och såg på tv i min ensamhet, ringde plötsligt min mobil. Vem ringer så här sent, tänkte jag samtidigt som jag letade efter mobilen i min väska. Dolt nummer stod det, men jag svarade ändå.
- Ja, det är Emily.

- Hej Emily. Detta är Jesper i din teaterklass.

- Nämen hej , Jesper. Vad har du på hjärtat ikväll?

- Nej jag ville bara prata lite, tycker du verkar så snäll så jag var bara tvungen att ringa dig, sa Jesper med ett skratt.

- Åh vad söt du är. Klart vi kan prata. Hur gick det förresten med din roll? Fick du den du ville?

- Nej tyvärr, Niklas tog den istället. Erik ansåg att jag var inte intresserad nog för den rollen.

- Usch då vad tråkigt, sa jag.

- Men du fick väl den du ville ha, frågade Jesper.

- Ja som tur är. Dom andra tjejrollerna var riktigt tråkiga.

- Ja vissa av tjejerna sa det. Men du.. Nu ringer det här på den andra linjen, vi ses imorgon. Hejdå.

- Det gör vi! Hejdå!



Skriv hemskt gärna vad ni gillar om berättelsen:)

"Hemligheten"-Del 1

Jag har ju hållit på med en novell i skolan under denna terminen som gick, och nu när betygen är satta och så, tänkte jag visa den för er :) Jag brukar ju lägga ut noveller här ibland så nu är det dags igen. Mina tidigare kan ni läsa här.


Hemligheten

Del 1

Emily hade under flera månaders tid haft en mörk hemlighet som ingen annan visste om, förutom dom fyra väggarna....


Jag, Emily är en tjej som oftast beskrivs med orden, glad och positiv, men det är många som inte vet om vad som egentligen hände just den kvällen då mitt liv vändes upp och ner totalt. Jag var 20 år, livet var bara uppåt hela tiden och jag hade mina drömmar, att bli skådespelerska då jag fått höra väldigt ofta att jag hade både utseendet och "det" för att bli skådespelerska. Jag hade långt mörkt hår och pannlugg. När jag var mindre blev jag kallad klassens clown, så det kanske är lite passande för mig. Jag hade tagit studenten för 1 år sedan, men efter det bestämde jag mig för att ta ett sabbatsår. Detta var det året då jag skulle satsa till 100 % för att bli skådespelerska, det jag ville leva för.


Jag satt där på golvet i hallen, spänd med ett dunkande hjärta och tittade på brevlådan. Jag hörde dörren där nere öppnas, hörde steg i trappan som bara kom närmre och närmre. Jag sträckte på mig, tittade mot brevlådan som sakta men säkert öppnades och in kom en hög med räkningar, reklam och just det där brevet. Jag slet upp det vita stora brevet och läste den översta meningen:

"Du är en av de 150 personer som sökt in till teaterhögskolan och kommit in. Här nedan får du information...." Mer behövde jag inte läsa för att glädjeruset skulle fylla kroppen. Äntligen skulle jag få arbeta med det jag verkligen ville, och inte bli någon undersköterska som jag gick utbildning till på gymnasiet.


"Hemligheten"

Har suttit och skrivit lite på min novell jag ska skriva på svenskan. Det svåraste momentet när man skriver är början och slutet, och så ska det vara något i mellan som ska vara spännande. Jag tycker jag lyckas någorlunda bra med början, vet dock inte hur jag ska få ihopa runt 10 sidor. Men har redan skrivit en, och har 6 veckor på mig så det ska nog gå bra :)

Här får ni ett utdrag av den:



När den är klar kommer ni få läsa hela, dock inte innan den är klar:)

"Dödskvällen"-Del 11, sista delen.

Del 11

Jag hamnade snabbt i en depression och blev inlagd på psyket i två månader och kom hem precis till det datumet förlossningen skulle äga rum. Jag gick över tiden och blev inlagd.


Jag träffade samma sköterska, som jag nu fått reda på att hon hette Linda. Det första hon sa var:


-Hej Elin. Nio månader går snabbt. Nu ska du bli mamma, hur känns det?

-Vet inte, vill bara få det överstökat, sa jag.


Lilla bebisen ville inte komma ut den kvällen, så jag blev igångsatt. Förlossningen tog sammanlagt åtta timmar och jag blev mamma till en liten blond tjej med blåa ögon. Jag fick vara med henne i en timme och hon var helt underbar men jag var inte redo att ta hand om ett litet barn. Den söta Linda hade fixat adoptivföräldrar som var ett par söta unga människor som försökt få barn i flera år.


Nu fick dom min söta dotter, vid namn Emilia. Jag hade nu gett bort en del av mig och det var med en lättnad.


Men minuterna efter jag gett bort henne, slog det mig. Det var nog inte killen med dom stora bruna ögonen som var pappan, ingen av oss är blonda och har blåa ögon.


Nu föll allt på plats, jag hade haft ett fylleligg med just en blond kille veckan innan misshandeln.

Jag, Elin, har nu blivit mamma för första gången!



Detta var alltså sista delen av "Dödskvällen", nu dröjer det nog ett tag innan det kommer upp en ny berättelse:)

"Dödskvällen"-Del 10

Del 10

Månaderna gick, och jag mådde bara bättre och bättre. Jag var nu i 6:e månaden och det hade börjat synas mycket på magen. Om en vecka skulle jag ta tag i skolan igen, dom andra hade redan tagit studenten och börjat jobbat, men jag hade några kurser kvar som jag var tvungen att kunna.


En vecka hade gått. Första dagen i en ny klass och visst fick jag blickar på mig pga. magen, men ingen sa i alla fall inte något. Men andra dagen fick jag alla slag mot mig. Någon hade spridit saker om att jag hade blivit våldtagen, och nu gravid med det barnet. När jag kom in i klassrummet, hittade jag en lapp i min väska där det skrek ut HORA. Jag skrek ut direkt:


-VEM HAR LAGT DENNA LAPPEN I MIN VÄSKA?


Ingen svarade såklart. När dagen var slut, gick jag till rektorn och ville hoppa av. Jag klarade inte dom människorna i min klass som kallade mig hora. Rektorn var en gammal gubbe med grått hår och manchester kavaj.


-Hej, sa jag.

-Hej, sa rektorn utan att ta upp blicken från datorn.

-Jag skulle vilja hoppa av, sa jag snabbt.

-Redan?, du började ju igår.

-Ja, jag vet, men jag blir kallad hora i min klass och jag mår dålig över det.

-Okej, sa rektorn samtidigt som han kollade ner på min mage.

-Du skulle kanske inte ligga i eller vad man säger när du är så pass ung. Då blir man kallad just hora. Det är bara att acceptera, sa rektorn.

-Vad säger du?! Så du menar att jag inte ska få vara gravid utan att bli kallad hora?, sa jag argt.

-Inte om du är gravid med din våldtäktsman, nej, sa rektorn.


Jag vände och gick därifrån. Tårarna sprutade från mig. Alla är emot mig.


"Dödskvällen"-Del 9

Del 9

Nästa dag, det första jag gjorde var att ringa efter en sköterska och berätta något.

-Ja, sa sköterskan när hon kom småspringandes.

-Jag har bestämt mig för att behålla barnet. Jag orkar inte gå igenom fler saker. Jag ska föda det och adoptera bort det direkt.

-Okej, är du helt säkert?, sa sköterskan.

-Helt, sa jag.


Några dagar senare blev jag utskriven, hem till min lilla lägenhet igen. Den såg precis ut som sist, ölburkar och vinflaskor överallt, spyor och lukten av innestängt. Den dagen ägnade jag mig åt att bara städa.


"Dödskvällen"-Del 8

Del 8

Nästa dag vaknade jag med ett svullet huvud och ögonen pga. gårdagen. Jag satt nu och stirrade in i väggen och plötsligt öppnades dörren. Det var ronden med en massa läkare. Jag lyssnade inte alls på vad dom sa och svarade inte på deras frågor. Efter läkarna hade gått stannade sköterskan kvar. Tog tag i min hand men jag slet snabbt bort den igen.


-Lilla du, det är inte mitt fel att allt detta hände, sa hon.

-Okej, sa jag snabbt och blev tyst.

-Hur ska du göra med barnet?, sa hon försiktigt.

-Vet inte, orkar inte tänka på det nu. Okej? ,sa jag surt.

-Det är okej, jag går igen så du får vila, sa hon samtidigt som hon var på väg ut ur rummet.


Hela den eftermiddagen och kvällen gick åt att bara tänka. Tänka på barnet, abort eller inte? Minns jag kanske mer av den kvällen, hur allt slutade osv. Jag kom inte fram till någonting, somnade sött i min säng. Det var en lättnad att jag tänkt och gått igenom mig själv mentalt.


"Dödskvällen"-Del 7

Del 7

Jag trodde aldrig hon skulle komma redan samma kväll så jag hade inte förberett mig mentalt inför detta. Men beskedet kom som ett slag mot ansiktet.


-Ja, och?!?, sa jag irriterande. Jag visste ju att det skulle vara negativt, varför dra ut på det.

-Gumman, det var positivt.


Hennes äckliga röst ekade i mitt huvud, som i slowmotion. Efter några minuter, som egentligen kändes som en evighet sprutade tårarna av mig. Jag blev aggressiv och började kasta tidningarna som låg bredvid mig, mot sköterskan.


-JAG ÄR GRAVID. JAG HAR ETT LIV I MIG SOM JAG HATAR OCH INTE VILL HA, skrek jag till sköterskan som stod där helt oskyldig.


Efter mitt raseriutbrott kom en läkare in och gav mig lugnande. Jag somnade gråtandes den kvällen och ännu en helvetes dag väntade.


"Dödskvällen"-Del 6

Del 6

Dagarna gick och jag låg där i sjukhussängen. Mina sår och kroppen läkte så smått och jag hade knappt ont mer. Jag hörde inte från poliserna mer, varken om dom hittat vem som misshandlade mig eller vem som var så kall att han eller dom lät mig ligga kvar där i det våta gräset.


Femte dagen jag låg där i det vita rummet, kom samma sköterska som skött om mig hela tiden, in till mig och såg väldigt konstig ut.


-Hej, hur är det?, sa hon som alltid.

-Hej, det är väl bra, svarade jag. Lite ont i huvudet bara.

-Jag fick precis ett samtal från polisen om att du borde göra ett graviditetstest för att vara på den säkra sidan eftersom du inte mindes så mycket av den kvällen.


Hennes ord skar i mig. Vadå graviditetstest? Jag är inte gravid!


Men sagt och gjort, jag var tvungen att göra det förbannade testet. Det gick dessutom snabbt och smärtfritt men jag fick dock inte veta något resultat än.


Senare samma kväll som jag hade gjort testet kom samma tjej in som jag fortfarande inte visste namnet på, eftersom hennes pennor alltid hängde för hennes namnskylt. Hon kom in med bestämda men ändå lugna steg. Hon tog fram pallen som stod bredvid mig och tittade mig djupt in i ögonen.


Vi har fått resultatet av ditt test, sa hon.


"Dödskvällen"-Del 5

Del 5

Jag vaknade upp dagen efter, huvudet bultade, solen lös mig i ansiktet och jag minns ingenting. Det står en tjej bredvid mig när jag vaknar. Jag får fram ett smått ljud och tjejen säger:


-Hej gumman. Vet du var du är?

-Nej, sa jag försiktigt. Det gjorde extremt ont att prata och jag kände att hela huvudet var svullet.

-Du är på sjukhuset, du har råkat ut för en sak i natt, sa tjejen som i själva verket var en sköterska.

-Vad har hänt med mig?, sa jag gråtandes.


Sköterskan tog min hand och höll hårt och sa med ledsam röst:


Du blev grovt misshandlad i natt och ev. har du råkat ut för ett övergrepp. Det var en tjej i 20 årsåldern som hittade dig utanför din lägenhet. Men var inte rädd, du är skyddad här.


Men...vadå övergrepp?, sa jag fortfarande gråtandes.


Elin, ta det bara lugnt. Läkaren kommer förklara allt sen. Polisen kommer också.


Polisen kom bara någon timme efter sköterskan berättat allt för mig. Jag berättade allt jag mindes av den kvällen för polisen men dom skrev bara upp det och tackade. Fick inte veta någonting.


Tidigare inlägg
RSS 2.0