"Hemligheten"-Del 3

Del 3

Snart var det dags för vår uppspelning och såklart var jag riktigt nervös, men jag hade ställt in mig själv på att jag skulle klara det. Efter uppspelningen fick vi oerhört mycket applåder och jag var riktigt stolt över mig själv och även över Jesper. För att fira vår lilla "vinst" frågade jag honom om han ville följa med ut på krogen och ta ett glas rött. Efter några timmar av prat började jag så smått att avrunda vårt samtalsämne. Men han hade väldigt svårt för att avsluta saker.


- Jag måste tyvärr gå nu, jag har verkligen haft jättetrevligt men klockan börjar bli mycket, sa jag.

- Kan du inte stanna lite till, sa Jesper med hes röst.

- Nej tyvärr, jag måste hem för jag har ärende att göra imorgon i stan.

- Okej, men ska jag följa dig en bit så du slipper gå själv? Klockan är ändå ganska mycket, sa Jesper.

- Ja, hemskt gärna.


Efter nästan 30 minuters promenad började jag sakta men säkert se min lägenhet. Jag pekade mot den och sa:


- Där uppe bor jag om du vill komma över någon gång.

- Tack, det ska jag komma ihåg, sa Jesper med ett stort leende.

- Du behöver inte följa mig mer nu, du har en bra bit att gå själv, sa jag.

- Okej, men tack så hemskt mycket för en trevlig kväll, och jag hoppas vår uppspelning blir lika bra nästa gång, sa Jesper.

- Ja, det hoppas jag med. Vi ses på måndag.


Samtidigt som jag började runda av det ytterligare en gång, tog han plötsligt tag i mig och kramade mig. Länge och hårt. Den stunden trodde jag aldrig skulle komma. Hela min kropp blev varm och jag blev jätteglad.


- Tack, sa jag försiktigt.

- Du behöver inte tacka, det är jag som ska tacka för allt.


Efter det skiljdes vi åt och jag gick upp till min lägenhet. Precis när jag skulle släcka sista lampan i lägenheten ringde det på dörren. Jag gick mot dörren försiktigt med små steg, vred bort skyddet för titthålet och fick syn på Jesper! Vad gör han här nu? Vi sa ju nyss hejdå och här står jag i min pyjamas. Han vet ju om att jag var hemma så jag var tvungen att öppna dörren.


- Hej, sa Jesper.

- Hej igen, sa jag.

- Förlåt att jag stör igen, men skulle jag kunna sova över hos dig? Det är så ensamt hemma hos mig, sa Jesper.

- Ehm, ja eller vadå? Var bor du då, sa jag lite nervöst.

- Jag bor på Storgatan, så det är en bit härifrån, sa Jesper.

- Okej, men självklart. Kom in! sa jag.


Timmarna gick och vi satt fortfarande i min soffa, och det hade vi gjort sen

han kom hit. Han öppnade verkligen sig inför mig, berättade om sin hemska

uppväxt med sin pappa som bara drack och hans mamma som inte brydde

sig om honom.


- Varför brydde inte din mamma om dig? Du var ju bara liten, sa jag.

- Jag vet faktiskt inte, den frågan har jag ställt mig många gånger, men till slut

orkade hon väl inte ta hand om både mig och pappa, sa Jesper.

- Hur slutade det med din pappa då? Lever han idag, frågade jag.

- Jag vet inte, jag har ingen kontakt med varken mamma eller pappa. När jag

var 18 flyttade jag hemifrån, lämnade staden och hörde aldrig från dom mer.

Min bror hörde jag inte heller från. Skulle faktiskt vara kul och vet vad som

hände med dom, nu när jag tänker efter, sa Jesper.


Efter mycket prat somnade vi till slut i vars en ände av soffan.


Kommentarer

Skriv vad du vill här:

Ditt fina namn:
Stamgäst?

E-postadress: (bara jag som ser den)

Har du en blogg?:

Din åsikt:

Trackback