Jag kastade ifrån mig mappen med papperna och kände tårarna fyllas i

ögonen. Jag hörde steg i trappan. 1 trappa, 2 trappor och snart här.

Jag skyndade mig snabbt upp från det kalla stengolvet golvet och tog tag i

mappen med alla papper i, ville ju vara säker på att det inte var Jesper som

kom hem nu. Jag som varit klumpig i hela mitt liv snubblade över mina

alldeles för långa pyjamasbyxor och mappen flög bara rakt ur mina händer,

och landar framför två långa ben med ett par svarta skor på fötterna. Min blick

går snabbt upp mot ansiktet, och där står JESPER! Hans blick är kall och

tom. Aldrig i hela mitt liv har jag sett aggressivitet så starkt i någons ansikte.

Mappen låg öppen och alla papper låg runt hans ben. Jag reste mig upp

så snabbt jag kunde och sa direkt:

Mer hinner jag inte säga innan jag känner ett starkt slag mot min kind och jag

faller omkull. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag känner hur hela kinden

bultar. Samtidigt som jag tar på min kind tittar jag upp mot Jesper, ser hans

kropp ta kraft i slowmotion, hans högra ben går bakåt och hela hans kropp

vrids. Hans ansikte förvrängs från att vara ett sött ansikte till ett aggressivt

och svetten sprutar av honom. Hans ben träffar min mage och jag känner hur

hela magen krampar ihop. Jag känner blodsmaken kommandes i munnen

och jag försöker andas trots smärtan. Jag ligger där på det kalla stengolvet

och ser Jesper stå lutad över mig. Jag öppnar försiktigt ögonen och hans

pupiller är stora som klot. Till slut slutar han äntligen att slå och sparka mig.

Han springer ut från vardagsrummet och ut till hallen där han smäller igen

dörren.

Jag går sakta ut till hallen utan att knappt kunna andas ordentligt pga. mina

revben. På den smala lilla byrån som står i hallen ligger min mobil, med

skakiga händer och sår på händerna försöker jag slå 112. Kommer fram till

en röst som säger: