Nästa dag vaknade jag med ett svullet huvud och ögonen pga. gårdagen. Jag satt nu och stirrade in i väggen och plötsligt öppnades dörren. Det var ronden med en massa läkare. Jag lyssnade inte alls på vad dom sa och svarade inte på deras frågor. Efter läkarna hade gått stannade sköterskan kvar. Tog tag i min hand men jag slet snabbt bort den igen.

-Lilla du, det är inte mitt fel att allt detta hände, sa hon.

-Okej, sa jag snabbt och blev tyst.

-Hur ska du göra med barnet?, sa hon försiktigt.

-Vet inte, orkar inte tänka på det nu. Okej? ,sa jag surt.

-Det är okej, jag går igen så du får vila, sa hon samtidigt som hon var på väg ut ur rummet.

Hela den eftermiddagen och kvällen gick åt att bara tänka. Tänka på barnet, abort eller inte? Minns jag kanske mer av den kvällen, hur allt slutade osv. Jag kom inte fram till någonting, somnade sött i min säng. Det var en lättnad att jag tänkt och gått igenom mig själv mentalt.