Några av er önskade att jag skulle berätta lite om hur uppskrivningen och uppköringen var, så jag tänkte berätta lite kort.

I måndags hade jag uppskrivningen och jag var inte ens hälften så nervös som inför uppkörningen. Men jag åkte i alla fall in till Malmö i god tid (och för att undvika att bli skjuten haha), väl framme tog man foto och skrev under som sedan ska vara på mitt körkort. 13.40 var det dags att gå in och sätta sig vid datorn, längst ner i hörnet fick jag och satt faktiskt helt själv, vilket jag tyckte var skönt. När provet var startat hade jag 50 minuter på mig att bevisa att jag faktiskt kunde teorin, men jag fick lite panik när jag såg den första frågan och tänkte, vad fan är detta?! Men när jag sedan gick igenom hela provet 2 gånger och det kändes faktiskt bra, klickade jag på avsluta prov. I detta ögonblicket trodde jag att mitt hjärta skulle stanna, och inte blev det bättre av att det kom upp "vill du verkligen rätta? Klickar du på ja, kan du inte ångra dig". Klick! Var god vänta! 57 poäng, godkänd. Pjjjuuh, det var en lättnad kan jag säga!

Igår hade jag som sagt uppkörningen. Jag hade knappt sovit någonting, och kunde inte äta någon frukost. Jag gick runt hela förmiddagen med knip i magen och tänkte på det hela tiden. Men när jag väl satt i bilen med körläraren (körlektionen innan uppkörningen) så kändes det bra. Säkerhetskontrollen satt där den skulle och jag hade inte gjort något fel på uppvärmningen. Det jag mest var rädd för var att jag skulle få en sur gubbe som alla säger kuggar alla. Men när jag såg 2 andra komma ut och han inte var där var det en lättnad det med.

När uppkörningen väl startade försökte jag läsa av vad det var för gubbe som satt bredvid mig. Och ja, han var sur, som alla andra vägverketsmänniskor. Vi körde runt runt runt och lite mer runt på landsvägar, och nästan INGENTING i stan vilket jag tycker är konstigt, men han kände kanske att jag var säker, vad vet jag. För att liva upp stämningen lite tänkte jag va fan, prata gubbe, så jag frågade, jaha, har du jobbat med detta länge? Mja, nja, några år. Punkt. Inget mer. Näääähä, då kan jag också vara tyst tänkte jag. Under tiden fick jag istället lyssna på en intervju på radion med Samuel Fröler på SR P4, jättekul (eller inte).

När vi väl hade kört i 30 minuter och jag stannade bilen, kom det jag längtade efter : Ja, du är godkänd. Kanske inte med så mycket inlevelse från honom, men jag hade i alla fall bevisat att kunde köra.

Precis i samma ögonblick som han gick ut sa han:

Ha ett bra liv!

Därefter mötte jag upp min körlärare igen, och vi körde tillbaka till körskolan för att göra ett minne av mig, nämligen att skriva namn och datum på en vägg dom har där, där alla skriver när dom klarat det.

Jag behöver nog inte säga att jag körde hela dagen igår, och hann knappt hem innan bilen var startad.